spanska för nubörjar vi
nu och då pluggas det spanska på docent 26. Efter 2.5 månad kan vi nu veckodagarna, säga vad klockan är och räkna till fjorton. Femton är en hård nöt att knäcka. Det går att se vilka bokstäver som tillsammans bildar ordet men det skiter sig när jag ska forma munnen och uttryckligen uttrycka det. Som att luften halkar till någonstans mellan tungan och underläppen.
Luleå har blivit kallt. Med det kommer mindre mörker och man andas friskt. Friskare än en vicks i vrångstrupen som jag nyligen skrev. Glädje följer i kylans spår. Folk halkar omkring, man själv halkar, och så ler man i symbios med någon som också vart nära att drutta. Norrland känns plötsligt inte så ensligt och glest, här finns värme och man kan faktiskt i vissa stunder av onorm känna samhörighet med ortsbefolkningen. Imorse kom en kille på cykel med alldeles för stark tilltro till sina smala gummidäck. Ritsch sa det och så var han faktiskt uppe igen. Fortsatte med ännu högre tempo men lite snöigare och med små otäcka gruskorn inkilade i handflatorna. Tror jag. Jag hann ju inte se, visst folk är så ohyggligt snabba att fortsätta som inget hänt. Jag vet ju själv hur det är. Skulle tro att jag är snabbast.
Nyår är nu planerat till Sälen. Först var det Prag som gällde men som vanligt när saker är nära att träda i kraft får folk kalla fötter. Min tolkning av uttrycket "kalla fötter" är då att man drar sig ur. Man kanske vill in och värma sig istället? Förslagsvis någonstans där man känner igen sig och är trygg. Prag har för övrigt en klart högre medeltemperatur än någon hemmakär stad i Sverige under nyår. Kan dock inte påstå att jag heller var överdrivet drivande i Pragfrågan så nu lägger vi det åt sidan. Sälen. Som rookie i norrligan måste jag ju säga att Sälen känns tamt. 300 höjdmeter, trollskog och överflöd av knatteliftar. Men så finns ju chansen att man stöter ihop med E-type på after-skin.
Nyår 2006, Särna. Två överlevande.
Luleå har blivit kallt. Med det kommer mindre mörker och man andas friskt. Friskare än en vicks i vrångstrupen som jag nyligen skrev. Glädje följer i kylans spår. Folk halkar omkring, man själv halkar, och så ler man i symbios med någon som också vart nära att drutta. Norrland känns plötsligt inte så ensligt och glest, här finns värme och man kan faktiskt i vissa stunder av onorm känna samhörighet med ortsbefolkningen. Imorse kom en kille på cykel med alldeles för stark tilltro till sina smala gummidäck. Ritsch sa det och så var han faktiskt uppe igen. Fortsatte med ännu högre tempo men lite snöigare och med små otäcka gruskorn inkilade i handflatorna. Tror jag. Jag hann ju inte se, visst folk är så ohyggligt snabba att fortsätta som inget hänt. Jag vet ju själv hur det är. Skulle tro att jag är snabbast.
Nyår är nu planerat till Sälen. Först var det Prag som gällde men som vanligt när saker är nära att träda i kraft får folk kalla fötter. Min tolkning av uttrycket "kalla fötter" är då att man drar sig ur. Man kanske vill in och värma sig istället? Förslagsvis någonstans där man känner igen sig och är trygg. Prag har för övrigt en klart högre medeltemperatur än någon hemmakär stad i Sverige under nyår. Kan dock inte påstå att jag heller var överdrivet drivande i Pragfrågan så nu lägger vi det åt sidan. Sälen. Som rookie i norrligan måste jag ju säga att Sälen känns tamt. 300 höjdmeter, trollskog och överflöd av knatteliftar. Men så finns ju chansen att man stöter ihop med E-type på after-skin.
Nyår 2006, Särna. Två överlevande.
Kommentarer
Trackback